Aminox – Soldater (swe)

My third book was released in Sweden in September 2009.

Buy it here;
Aminox – soldater

This is not really a common fantasy though, it’s more like a medieval story. If you like knights and have a great sense of humor, this one is a must.

Here’s the beginning (swe only);

Kapitel 1

Mannen stod vid fönstret och såg ut i sin numera slitna trädgård. Han var trött och härjad. Hans namn var Dermon DaRovaleque. En gång hade han varit en ansedd hertig i konungariket, nu var han bara en hertig bland andra. Han bar sitt bruna hår kort, sitt skägg välansat, trots att detta inte längre var på modet. Han var lång och hade en gång i tiden varit en av de bästa riddarna som stod att finna i landet. Efter hustruns tragiska bortgång fyra år tidigare, hade det mesta gått snett för honom. I kampen att finna henne ett botemedel mot sjukdomen hon blivit förbannad med, hade Dermon spenderat hela sin förmögenhet. Nu stod han utblottad och försökte finna sina ätteläggar ett sätt att åtminstone få ett drägligt liv. Dermons stora ägor stod obrukade, eftersom han inte längre brydde sig om sina livegna och de hade därför gett sig av. Tjänstefolket hade han fått avskeda en efter en, efterhand hans förmögenhet minskade.

Dermons hopp stod till hans kung, kanske skulle han minnas vad Dermon gjort i hans majestäts tjänst och förbarma sig över honom och hans tre barn. Dermon väntade på att någon av konungens kurirer skulle komma och avlämna besked. Han hade erbjudit sina tjänster, vad som helst, i utbyte mot att konungen skulle anta hans söner till riddarutbildningen, som måste påbörjas i mycket unga år. Hertigen funderade ett slag över sina barn; Latimer, äldst med sina åtta år. Egentligen ett år för gammal för att antas till utbildningen, men Dermon hyste gott hopp. Latimer var kraftigt byggd redan nu, hade fått faderns bruna hår och blå ögon. Dermon hade höga förhoppningar för sin äldsta son. Latimer närde en het önskan att få bli som sin fader, riddare i konungens tjänst. Från arla morgonstund, gjorde Latimer sällan annat än övade med det träsvärd hans fader försett honom med. Tyvärr innebar det också att en hel del värdefulla släktklenoder gått till spillo, för Latimer hade använt dem som övningsobjekt. Latimer var en väldigt livlig pojke, ivrigt påhejad av sin fader. Han kunde redan använda sin kortbåge, även om han inte var speciellt skicklig med den. Svärdet var det han helst ville bruka och han gjorde det gärna på sina yngre syskon.

Dermons tankar gick till tvillingarna Lertivox och Aminox. Lertivox, hans andra son. Brunhårig, brunögd och väldigt spensligt byggd. Dermon hyste inga högre tankar om sonen som såg så klen ut. En bra riddare skulle han nog aldrig bli, han hade inte rätt förutsättningar; varken fysiskt eller psykiskt. Dermon ansåg honom vara klen. Trots detta måste han försöka göra vad han kunde för sonen som var så lik sin mor. Lertivox var en tystlåten pojke på sex år, som sällan kunde mäta sig med Latimer. Latimer var större, starkare och tog helt enkelt mera plats än någon annan i hushållet. Lertivox var hans raka motsats: blyg, tystlåten och inte alls mycket för det där med vapen. Det hände vid sällsynta tillfällen att Latimer faktiskt drog med sin yngre bror för att lära honom använda både svärd och båge. Dermon visste att Lertivox hellre spenderade sin tid tillsammans med sin tvillingsyster; Aminox.

Aminox, sin moder upp i dagen, blå ögon, spensligt byggd och långa, ljuva, bruna lockar. Åtminstone om hon någonsin lät Dermon komma i närheten med luskammen. Hon var sin tvillingbrors raka motsats; nyfiken, hetlevrad och kanske aningen mera verbal än Latimer, om det var möjligt. Dermon suckade. Hon var bara sex år och ännu inte i den ålder då det var tillåtet att gifta bort henne. Han visste inte hur han skulle göra för att ge henne ett drägligt liv på annat sätt än att göra henne till piga någonstans. Och det ansåg Dermon vara under hennes värdighet. Hon var född med silversked i munnen och den borde ha fått stanna där, tyckte Dermon bittert.

Sönernas situation kunde Dermon alltid lösa på något vis, behövde inte konungen nya rekryter, fanns det alltid någon greve som kunde duga lika bra. Dermon funderade vidare på Aminox. Han skulle kunna sätta henne i kloster för undervisning i hur man hanterade ett större hushåll, kanske också i konsten att läsa och skriva. Dermon visste att hon där blev helt ofri annat än till att bli undervisad av nunnorna. Han tyckte inte att det passade Aminox som var nyfiknare än någon av sina bröder. Hon hade lätt att lära, så just den biten skulle hon säkert klara galant. Däremot var det alls inte säkert att hon skulle tycka om att bli instängd varenda kväll. För Dermon tog det emot att sätta sin enda dotter i kloster. Han var själv inte speciellt from av sig och han ville nog att hon någon gång skulle få chans att själv bilda familj. I ett kloster, var sannolikheten stor att hon antingen blev nunna själv, eller gjorde uppror mot det inrutade klosterlivet. Dermon suckade tungt och såg åter ut genom fönstret, ned på den ovårdade gården. Han rev sig i håret, vad skulle han göra med Aminox? Allt hade kunnat lösas om Dermon inte hade haft oturen att bli skadad vid ett av kungens otaliga tornerspel. En lans hade penetrerat hans rustning och slitit sönder muskeln i magen på hans vänstra sida. Fältskären hade varit oskicklig och en infektion i såret hade satt stopp för Dermons vidare riddarkarriär. Den trasiga muskeln hade läkt mycket illa med påföljd att Dermon inte längre kunde vrida sig och därmed inte heller försvara sig.

Dermon släppte ned de slitna, dammiga, tunga bruna gardinerna för fönstret. Han ville inte se den trista, övervuxna gården därute. Mörkret lägrade sig över hans härjade rum, där ett illa medfaret skrivbord stod. Skrivbordet hade blivit ett av Latimers favoritobjekt att hacka på med ett riktigt svärd så snart han kom åt och skivan var full av djupa jack efter svärdsbladet. Dermon satte sig på pallen som stod vid hans sotiga eldstad. En liten ynklig brasa brann i den, ynklig, därför att Dermon var för snål för att se till att det blev ordentligt varmt inomhus numera. Dermon hörde ett utdraget tjut från utsidan av rummet och reste sig för att se efter vad som pågick. Antagligen var det Latimer som åter lekte med någon av de få byrackor de fortfarande hade kvar, misstänkte Dermon. Han öppnade ut till det större rummet och fick se att Aminox jagade sin äldre bror med en kniv i handen. Lertivox stod skrämd i ett hörn med händerna för munnen.

Powered by WordPress |