Sagan om Arathea (swe)

Buy it here;
Sagan om Arathea

This was my first book published in Sweden 2006. (Swe only this far.) I don’t write fantasy as everybody else does. I probably break every rule there is in this genre, by writing about a little odd women who dare to go their own way and make their own decisions.

Here is the beginning of the book for you to read (swedish only);

Prolog

Den mytomspunna legenden om Yluing uppkom för mera än tvåtusen år sedan. Den berättade om den unga människokvinnan Yluing som fann ett karaterat halsband med en enorm ädelsten innefattad i det. Stenen var en krysopras och väldigt värdefull. Krysopraser fanns det gott om i det som nu är Onduroa där hon fann den, i svartalvernas land. Det speciella med den här stenen var, att fångad till den, var en Djinn. Det var som att ha funnit anden i lampan förutom att en ande bara uppfyller tre önskningar. En Djinn bunden till en talisman av detta slag blev aldrig fri, utan måste uppfylla sin ägares alla befallningar och önskningar.

Någon gång i forntiden, innan människan tagit sina första steg på jorden, hade en svartalv lyckats fånga en Djinn och binda honom till sin krysopras-talisman genom sina formler och sin magi. Djinnens namn var Tamdor och han var överhuvud för sin stam av Djinner och också den mäktigaste av dem alla. Djinner är intelligenta varelser, men även de går att lura och det var precis vad svartalven gjort för att få honom att göra sig synlig och därigenom kunna binda honom vid talismanen. Halsbandet med den stora krysoprasen blev det mest värdefulla föremålet i världen. Med den kunde man göra allt. Djinnen måste lyda.

Legenden kunde ha slutat här och gett upphov till att svartalverna styrde hela den väldiga kontinent som kom att kallas Chimsara. Men svartalverna kunde inte enas om vem som skulle bära talismanen och så bröt det första av många klankrig ut. Under något av de många krigen förlorades krysoprasen och Yluing fann den. Förundrad såg hon på den gröna, förtrollande stenen. Det såg ut som om den levde, hade en själ. Hon gömde den i sin klädnad och vandrade vidare genom svartalvernas land till människornas visten. Yluing räknades till löskekarlarna, eftersom hon på den tiden inte hade ett eget hem och inget hederligt arbete. Hon höll sig gömd i ett uthus, där hon åtminstone kom undan vädrets makter. När mörkret fallit, tog hon fram den förtrollande krysoprasen och såg djupt in i den. Hon ville se om det verkligen fanns någon eller något fångad i den. Yluing hoppade till när någon harklade sig. Snabbt stoppade hon krysoprasen in under sin klädnad för att den objudne gästen inte skulle se den och ta den ifrån henne. Hon såg sig omkring. Uthuset var tomt sånär som på henne själv.

”Du vet, du kan inte gömma stenen för mig,” sade rösten.
”Vem är du? Och var är du? Jag kan inte se dig.” viskade Yluing.
”Jag är Tamdor och jag är bunden till den förbannade stenen du har under din klädnad.”
”Bunden?”
”Svartalverna lurade mig.”
”Men…Var är du?”
Hon hörde fortfarande bara en röst.
”Jag är osynlig. Det verkar som om du är min nya herre,” sade rösten trött.
”Herre?” Yluing förstod inte vad rösten menade.
”Du vet väl vad en Djinn är för något?” sade rösten.
”Ja,” svarade hon tveksamt.
”Nå, låt mig då försöka förklara det här för dig. Jag är alltså en Djinn. Vi är osynliga tills vi väljer att anta en skepnad ni småfolk kan se.”
”Men hur hamnade du i stenen?” avbröt Yluing.
”Jag kommer till det om du bara har lite tålamod. Jag bodde i svartalvernas land. Du vet väl att det finns gott om ädelstenar där? Nåväl, vi Djinner har inget större behov av saker så som ni människor tycks ha, men vi tycker om ädelstenar. Åtminstone vissa. Vi kan om vi vill, skapa dem själva, men det är roligare när man hittar dem. På somliga platser ligger de helt öppet, visste du det?”
Yluing skakade på huvudet.
”Jag trodde det var därför du befann dig i svartalvernas land,” sade rösten, mest för sig själv.
”Hursomhelst kom en grupp svartalver till mitt ställe i öknen. Jag hade precis hittat stenen du bär. En riktig skönhet, men det har du väl redan märkt. Den ser levande ut när man tittar på den”.
”Ja, det har jag hunnit se,” svarade Yluing. ”Är det inte för att du är i den?”
”Men jag är inte i den. Jag är bunden till den. Inte I den. Du förstår, svartalverna stal stenen för mig. Då gjorde jag något jag inte borde ha gjort; jag blev synlig. Hur svartalverna hade fått veta mitt namn, det vet jag inte än idag, men nu hade de min sten och de kunde mitt namn och de band mig till stenen för evigt.”
”Så…?” Yluing förstod inte.
”Jag måste lyda den som har stenen i sin ägo. Jag måste uppfylla deras önskningar.”
”Så dumt,” utbrast Yluing spontant.
”Så, nu vet du. Vad har du för önskningar?” undrade Djinnen.
”Eh… Det vet jag inte. Det får jag fundera på,” svarade Yluing.

Så tror man att samtalet mellan Djinnen Tamdor och den unga människokvinnan förlöpte men ingen vet med säkerhet. Vad man med säkerhet vet, är att Yluings enda önskan till sin fångade Djinn, blev historia. Hon släppte honom fri från sitt fängelse. Det sägs att Tamdors tacksamhet inte kände några gränser, att det var han som satte henne på Ymdimis tron. Och han uppfyllde, trots sin frihet, ändå en del av hennes önskningar. Han gav henne den stora krysoprasen att behålla som arv och skydd från mor till dotter som ett bevis på att Ymdimis krona tillhörde dem. Med tiden kom berättelsen om Yluing att bli historia, ty människor dör. Ju längre tiden led, desto mer försvann krysoprasen ur människornas minnen. Utom hos Yluings släkte. De hade nedtecknat den och den fanns i deras bibliotek, som en svunnen legend från en svunnen tid…

Powered by WordPress |